Det är en tröst att veta att Martin kommer om en vecka. Men ibland tror jag ärligt att jag ska bli galen av alla känslor och alla saknad som jag har inom mig. Jag har så mycket som jag vill ge men det känns inte som om det blir riktigt på rikitigt geom telefonen, inte ens genom kameran. Ja, det är bättre än ingenting. Men just nu är jag inte alls nöjd med bättre. Jag vill ha det bästa och det är när han är med mig i verkligheten. När jag vet att vi ska ses snart känns det som att tiden sölar sig fram mer än vanligt. Tid är verkligen ett föränderligt fenomen. två olika minutrar kan ta hur olika lång tid som helst.
Det regnar idag...
men ikväll ska jag hem till Anna och äta middag och sen ska vi vidare till Olle på fest. Det blir nog kul. Jag har köpt ett gott vin som jag ska njuta av.
Jag undrar om det är ett småstadsfenomen, eller ett studentfenomen, men alla super så otroligt mycket. De flesta super med målet att bli aspackade varje fest. Jag tycker att det är en tråkig och omogen inställning. Visst brukar folk bli riktigt fulla hemma också emellanåt, men det är på ett annat sätt med en annan inställnig som spelar stor roll faktiskt. Vissa typer av fulla människor känns bara tråkiga och ofta ganska intetsägande. Jag hoppas att det ikväll finns folk som kan se mig i ögonen och vara närvarande, folk som kan stå utan att vingla runt hela tiden och folk med intressanta samtalsämnen.
Jag har ett tag gått runt och undrat vad det är som saknas mig mest just nu och det är verkligen människor som snackar om saker. Som snackar om saker som betyder nåt och som berör. Jag är så van att ha såna samtalsämnen runt mig och behöver det verkligen. Kom igen nu folk i östersund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar